Enid Blyton var feminist och försökte rädda miljön redan 1947

Tydligen inte bara jag som läser om Enid Blyton. Hennes Femböcker fyller åttio – men är evigt upproriska skriver Lotta Olsson i en lång artikel i söndagens Dagens Nyheter (tack för tipset Mrs Calloway, maken gick till biblioteket och fotade DN:s artikel till mig ❤️). Enid Blyton skrev fram ett motstånd under den kommersiella ytan. Genom George protesterade hon mot dåtidens könsroller och hon lät farbror Quentin försöka rädda miljön redan 1947. Lotta Olsson läser om alla böcker och faller handlöst – på nytt. Precis som jag gjorde för några år sedan, jag samlade på alla hennes böcker när priset fortfarande var rimligt på loppis.

Lotta Olsson och hennes kompisar lånade böckerna av varandra, och önskade nya till födelsedagar och julaftnar. Och läste dem om och om igen, tills de nästan kunde dem utantill. Det var en så underbar drömvärld, där barnen aldrig behövde klä sig i annat än shorts och tröja, fotvandrade, sov under bar himmel på hedar och cyklade genom ett England befolkat av rekorderliga konstaplar.
Lotta Olsson misstänkte ett tag vetenskapsmannen farbror Quentin för att vara den som uppfann atombomben eller något annat massförstörelsevapen, men när hon nu läste om alla böckerna insåg hon att han tvärtom försöker rädda oss. Det är många såna missuppfattningar av vuxna som slarvigt läser Blytons böcker. Böckerna börjar ofta med några utstötta barn, men läser man inte till slut så kan man tro att Blyton är nästan rasistisk, när det är helt tvärtom och vänder i slutet. Det finns skumma typer som bor i husvagnar och lever ett kringflackande liv, och de har ofta lockigt, ostyrigt hår. Men det har ju George också? Och när barnen stöter på den smutsiga, amoraliska cirkusflickan Jo i Fem går i fällan är hon så lik George att de blir förväxlade. Enid Blyton poängterar vikten av att vara renlig, väluppfostrad och förståndig – och låter George vara raka motsatsen.

Precis som Lotta Olsson så är jag rätt imponerad av Blytons förmåga att variera sig. Visst förekommer det ett oproportionellt antal gamla övergivna borgar, vindlande tunnlar, lönngångar och grottor finns med i nästan varenda bok. Men Blyton berättar varje gång som om det vore den första, i en magisk lekvärld där upprepningen är en del av överenskommelsen med läsarna.
När jag har en lässvacka så plockar jag gärna fram en äldre Vi Fem översatt av Ingegerd Lindström. I nyare översättningar av Kerstin Lennerthson är det engelska nertonat, ortsnamnen översatta till svenska, trist. Jag tyckte om Blyton som barn, gillar även som vuxen - och låtsas att bo på bondgårdar och tältar på hedar, besöker cirkusläger,  tillbringar en helg på en ö och letar efter en skatt och tillbringar en tid i en gammal fyr.