Hur jag gick på bio och aldrig kom tillbaka

Hur jag gick på bio och aldrig kom tillbaka (2022) av Sara Ehnholm Hielm, förläggaren och filmkritikern bosatt i Helsingfors, om filmerna och drömmarna som format henne. Berättelsen börjar på Kaliforniens gyllene stränder där drömfabriken och skönhetsdyrkan blir en oupplöslig del av hennes kropp. Från de kaliforniska gudmödrarna Pauline Kael, Susan Sontag, Joan Didion och Eve Babitz som kompromisslöst ägnat sig åt att vittna om sin tid och åt konsten lär sig Sara Ehnholm Hielm att se, känna, slita och kräva.

Inför hennes blick, över decennierna, förändras filmerna. Pianot av Jane Campion får henne att se sig själv för första gången och Antichrist av Lars von Trier är den första film hon önskar att hon aldrig nånsin sett. Med åren börjar den amerikanska drömmen te sig alltmer världsfrånvänd. Kroppen åldras ovillkorligen och kvinnor och flickor börjar ta allt mer plats på dukarna. Vad har hänt med kärleksberättelsen i vår tid? Och ännu viktigare: vad står på spel, om man ägnar allt man kan och allt man är åt filmerna, åt drömmarna? Hon skriver personligt och initierat. Hon tar ner de drömmar som format hennes liv och skriver mot en plats hon inte trodde fanns.

 "Jag upplevde filmen som lite mera min. Därför levde jag mig in i den totalt och ville aldrig gå ut i den kalla gråbleka snömodden. Jag har alltid haft lätt för att frysa, mina fingrar och läppar blir blåaktiga, jag stod länge inte ut med att simma i simhallar. Filmen värmde mig, drömmen höll mig levande. På bio tog filmen mig i anspråk helt och hållet, jag var levande och trygg och tillsammans med andra där i biosalongen. Ingenting förväntades av mig, all tomhet inom mig var bara frihet, svallande stor där vid öppna horisonten. Det förväntansfulla sorlet innan ridån gick upp ilade igenom mig. Snart skulle det börja. Som mitt kommande liv."