Jag är anglofil och biblioman, har överdrivet intresse för att samla och äga böcker, läser, fotograferar, periodvis läsare; läser olika mycket olika böcker. Min barndomsdröm om ett eget bibliotek är uppfylld, är gift med en bokläsare som älskar Fantomen. Som mormor och farmor läser jag även barnböcker. Jag mår bra av att omges av böcker, att vara beroende av böcker måste vara det nyttigaste beroendet. Litteraturbanken. My own photos.

Leta i den här bloggen:

16 maj 2023

Äpplets vana att falla av Rosmarie Waldrop

Äpplets vana att falla (Curves to the Apple 2005) av Rosmarie Waldrop är en trilogi: Reproduktion av profiler -- Det uteslutna tredjes plan -- Motvilliga gravitationer. Hon är en av den amerikanska litteraturens mest inflytelserika och viktiga poeter. Denna prosalyriska trilogi rör sig på hennes alldeles särskilda vis mellan motstridiga, men ofrånkomliga, påståenden om kropp och själ, känsla och logik. Den filosofiska lyrik som gett Waldrop en unik plats i världspoesin. Hon är född i Tyskland 1935 men bor sedan 1958 i USA, läste vid University of Michigan och doktorerade 1966. Hon har undervisat vid olika universitet, bland annat Wesleyan University. Det tjugotal böcker som Waldrop har skrivit förhåller sig alla på ett eller annat sätt till formen och språket, filosofin och själva frågan. Prosadikten har blivit ett kännemärke för Waldrops författarskap, och knutet till det – en upptagenhet vid frågan om det går att placera den vithet som radbrottet annars utgör inuti dikten.
Lyrikvännen 2022:06 innehåller två dikter ur The Nick of Time.

Så den rörelse trilogins tre volymer beskriver kanske går från "det tomrum jag placerar i mitten av varje dikt för att den ska gå och tränga in i "till en sista glipa, som den mellan två människor, som inte ens en penis kan överbrygga."
Förord av Rosmarie Waldrop maj 2006
KONVERSATION 5
OM EDEN
Även en djärv trädgård, säger han, är full av längtan. Likt grottmålningarnas bisonoxar, de falliska afrikanska gudarna, Pompejis fresker. Som om vi kunde stiga in i en bild av det vi har förlorat. En tät samling av furor och äppelträd i ett gräs översållat med den fina flyktigheten från blommor för dagen. Vi är inte örnar som kretsar i skyn och låter varje blad vara som det är, men vi fruktar åtminstone inte att flyga med sparvarna. Och myriander av insekter. Den klara solen, eller möjligen inre nötning, förmörkar vår handling och vi faller tillbaka i den gamla sagan.

Översättning: Ida Linde, Niclas Nilsson, Marie Silkeberg

4 kommentarer:

znogge sa...

Lite för komplicerat för mig känner jag nog. Förvisso en intressant text men...

Hanneles bokparadis sa...

Znogge, intressant bekantskap men kanske ingen favorit.

Mösstanten sa...

Det är alltid intressant att få veta något om för en själv okända författare. Det är nog inget jag skulle kasta mig över, men hade jag gjort det hade jag nog inte blivit besviken. Det är säkert givande om man tränger in i det. Hur som helst är det bra att få veta nytt. Även om man aldrig läser författaren vidgar det ens vyer lite.

Hanneles bokparadis sa...

Mösstanten, ibland känns det att prosadikt är lättare att ta till sig, men underlättar om man är intresserad av temat.