Förbländningen av Elias Canetti

Förbländningen (Die Blendung 1935) av Elias Canetti.

Språkforskaren, en eremitisk sinolog, Peter Kien vill bara vara i fred med sina tjugotusen böcker i våningen i Wien. Bara ett takfönster, samtliga väggar har han låtit mura igen, bokhyllor från golv till tak. Hans största rädsla att bli blind och inte kunna läsa. Han är inte trevlig: kall, rigid, misantropisk, misogyn. Han har fått ett arv och kunnat avstå från att ta en professur. Han skickar sina arbeten till konferenser men deltar inte själv.
Genom ett missförstånd blir han tvungen att gifta sig med sin hushållerska Therese. Vad som först liknar en praktisk lösning slutar som mänsklig samvaro ofta gör i katastrof. Stackars Kien som har levt för sina böcker hela sitt liv. Han har inga möbler, bara en divan att sova på och ett skrivbord att arbeta vid. Men det och mycket annat vill hustrun ändra på.

"Frestelsen att iaktta livet på gatan - en tidsödande ovana som tydligen är medfödd - bortföll med sidofönstren. Dagligen, innan han satte sig vis skrivbordet, välsignade han den idé och den konsekvens som han hade tacka för uppfyllandet av sin högsta önskan: att äga ett rikhaltigt, ordnat och åt alla sidor avstängt bibliotek, där ingen överflödig möbel, ingen överflödig människa kunde avleda hans allvarliga tankar."  (sid 21) Flera smakbitar: HÄR.

Förbländningen från 1935 (översättning Eva Liljegren) blev Canettis enda roman. En mänsklighetens vansinneskomedi om hur människor inte kan sluta behärska varandra. Respektabel är här endast maktmänniskan den starke bländar den svage. Canetti var sin onda tid på spåren, långt före andra världskrigets utbrott. Han dog i Schweiz 1994.

1981 tilldelades han Nobelpriset i litteratur: "för ett författarskap präglat av vid utblick, idérikedom och konstnärlig kraft".