Flasksamlaren (Flaskesamlaren nynorska 1991) av Jon Fosse
Längs storstadens gator vandrar en ensam man utan tillflyktsort. Något plågar honom svårt, något som har att göra med hans förhållande till omvärlden - kvinnor, bekanta, föräldrar. Han närmar sig människor och glider omedelbart ifrån dem. Kvar inom hans synfält blir bara en nattlig flasksamlare, en lodis med alla tecken på storslagenhet. Men dennes blick kan han inte befria sig ifrån.
En dag, några män, som går och sitter på en pub, flasksamlaren skakar, dricker inte men lägger tomma flaskor i en plastpåse. Björn som är journalist och bor i radhus och inte vågar följa med till flickan. Han vars far är gammal byggnadsarbetare, Fredrik, som är gitarrist, spelar i ett band och undervisar i klassisk gitarr och hans far är präst. Inte tydligt vem är vem, men verkar inte viktigt.
"kan inte säga något, sitter en människa i mörkret, i rummet under trappan, böjt huvud, händerna knäppta i knät, bara sitta här, inte titta, kan inte veta något, bara sitta här, sitter här, inte nu, måste gå, träffa henne, gult hår, lockigt, kan inte gå in i en kyrka så där, gå, gick nedför gatan, kom emot mig" (sid 178)
Svenska Akademiens motivering 2023:
”för hans nyskapande dramatik och prosa som ger röst åt det osägbara.”
6 kommentarer:
Jon Fosse vill jag läsa mer av. Tack för tipset!
Mösstanten, Fosse har helt eget sätt att skriva, jag gillar honom.
Honom har jag inte läst mycket av. Har inte riktigt fastnat för hans litteratur.
Znogge, Jon Fosse kanske man inte fastnar för direkt, lite mediterande att läsa honom.
Har lite ( mycket) svårt med hans sätt att skriva man kanske lär sig om man läser mycket jag tror aldrig att jag kommer dit PUNKT
Anna-Lena, Jon Fosse har helt egen stil, värd ett Nobelpris
Skicka en kommentar