
Charlie Wynwood och Silas Nash har varit bästa vänner sedan barnsben och ett par sedan de var fjorton. Men en morgon är de plötsligt totala främlingar för varandra. Ingen av dem minns någonting. Deras första kyss, deras första bråk, stunden då de blev förälskade, allt är borta. Charlie och Silas måste nu samarbeta och försöka ta reda på vad som har hänt och varför.
Men ju mer de får veta om det par de brukade vara, desto mer undrar de varför de var tillsammans från första början. Att glömma är skrämmande. Att minnas kan vara värre. I översättning av Ida Ingman.
Alla bryter sina löften till Janette. Hon har något bittert över sig. Vi säger inget mer under resten av bilresan och när jag svänger in i garaget hoppar hon ut innan jag har stängt av motorn.
"Det var trevligt att umgås med dig också", ropar jag efter henne. Jag gissar att Charlies mamma kommer att sitta och vänta på henne nu, och kanske skälla ut henne för att hon tog bilen, men när jag kommer in i huset är allt mörkt, med undantag för lampan under dörren till Janettes och mitt rum. Mamma har somnat. Mamma bryr sig inte. Det är perfekt med tanke på situationen jag befinner mig i. Jag kan snoka runt och försöka komma på vad som hänt utan frågor och regler, men jag kan inte låta bli att tänka på Janette, på att hon bara är ett litet barn som behöver sina föräldrar. Allt är så sjukt.
När jag öppnar dörren sitter Janette och lyssnar på musik. (sid 75)
8 kommentarer:
Hu så hemskt! Total minnesförlust. Har läst några böcker av Hoover. Bra böcker för mej. Go kväll!
Anna-Lena, det vill man inte råka ut för, bra författare.
Böckerna brukar vara bra tycker jag. Fy för minnesförlust men ett tacksamt grepp i en bok tänker jag.
Znogge, bra författare, intressant tema.
Vilket öde som drabbat dem, herregud.
kajsalisasblogg.wordpress.com
KajsaLisa, all sorts minnesförlust är hemskt.
Så otäckt det skulle vara att vakna så. Men nyfiken på boken blir man ju. Vad har hänt och hur ska det gå?
Mösstanten, kanske blir man glömsk när man är gammal.
Skicka en kommentar