Augustiresan av Anna Fredriksson - hett#43

Lätt att glömma böcker i bokhyllan:

Augustiresan (2013) av Anna Fredriksson berättar om Jenny har nyss fyllt fyrtio men livet har inte blivit som hon planerat. Hon har fått ny chefstjänst på sitt jobb, vilket innebär att hennes chefer låter henne genomföra alla obekväma beslut, vilket gör henne inpopulär bland gamla arbetskamrater. De blir tysta när hon kommer till fikarummet. Jenny jobbar nästan dygnet runt, även helger hemma.

"Och du behöver få nåt att berätta för arbetskompisarna i fikarummet.  För det är väl inte så kul att efter varenda semester bara ha varit i morsans stuga i Bohuslän?" (sid 41)

När Jenny upptäcker att hennes man har varit otrogen är skilsmässan ett faktum och tillvaron rasar samman. Hennes tre ungdomsvänner övertalar henne att följa med på en cykelsemester genom Österlen, kanske kan det få henne att hitta tillbaka till sig själv. Det avslöjas att en av vännerna visste att hennes man varit otrogen. Åsikterna går isär, om man ska berätta såna saker för sin bästa vän? Är det svek att vara tyst?

"De passerar Ystad Saltsjöbad och Sandskogen, och nu omges de av tät lövskog på båda sidor. Ljuset sugs upp av trädkronorna,  det blir som ett mystiskt och egenartat rum att cykla i. Nu börjar Jenny se vad de egentligen har omkring sig. Naturen. Det slår henne att det var mycket länge sedan hon var i närheten av den." (sid 89)

Veckans inlägg i  Monikas Hett i hyllan där man bekänner sina hyllvärmare.

Skallra av Fiona Cummins

"Det roar honom att fadern inte lade märke till den grå skåpbilen som krypkörde efter honom, snokande, oinbjuden. Hans raseri var en gåva, det förblindade honom.
   Bensamlaren bygger upp en bild av den här familjen. Han vill blotta dess svagheter, dess sårbarheter. Hitta den spricka som han kan smita in genom för att hämta sin belöning.
   Nu är han säker på att det är han. Han har sett sanningen, nerskriven svart på vitt." (sid 138)

Skallra (Rattle) av Fiona Cummins är är hennes debutbok och första delen i serien Samlaren. Inte vilken samlare som helst. Tre små barn försvinner, två av dem har blivit kidnappade utanför skolan i London, polisen startar jakten omedelbart. Ingen ser någon koppling eller lägger märke till den gamla gråhårige mannen. Händelserna är lagda i London, en kan säkert följa gatorna i kartan.

"Han nynnar för sina skalbaggar och kallar hem dem. I en obruten vågrörelse svärmar de uppför hans armar, runt halsen och nedför ryggen på jackan. Han njuter av att känna tusentals insekter krypa över huden; han föredrar den känslan framför beröringen av människohänder. Efter´en kort stund lockar han dem tillbaka till behållaren, och alla följs åt." (sid 185)

Tiden börjar bli knapp, föräldrarna sörjer. Man känner med föräldrarna och håller andan och hoppas att barnen kommer från psykopaten. På något sätt. Polisen hittar inte den grå mannen, som har full koll på föräldrarna. Väldigt bra relationsroman - om man hoppar över delarna hur man flår en kanin. Medicinsk kunniga beskrivningar om kroppen. En tänker att självupptagna föräldrar som borde haft tid att se till sina barn. Välskriven, spännande, läsvärd, kanske inte min favoritgenre men riktig bladvändare, mycket bra debut. Boken kommer nog bli film. Modernista.

"Mannen har med intresse läst tidningsrubrikerna, sett hur familjerna bröt samman inför allas ögon och polisen blev alltmer upphetsad. Hysterin över tre försvunna barn hade förhöjt hans njutning.
   Men detta är kulmen, det ögonblick som han har väntat på under större delen av sitt liv." (sid 390)

Ensamhet och gemenskap av Sture Linnér

Visst har Shelley rätt: "Våra lagar, vår litteratur, religion och konst har sina rötter i Grekland." När han i samma andedrag säger att "vi är alla greker" leder han emellertid vilse. Rötter är en sak, identitet en annan. Vi är som Faust - vi kan bara hålla kvar den grekiska Helenas slöja, allt annat är en molnstod. Virginia Woolf har påpekat det "fåfängliga och narraktiga" i att tro sig kunna förstå den grekiska antiken. När vi läser en Sapfodikt, en körsång av Aischylos eller en Platondialog förlorar vi oss, menade hon, i ett töcken av associationer som skymmer blicken. (sid 13) skriver Linnér i kapitel Rötter och identitet - Moderna synpunkter på det grekiska arvet. 

Ensamhet och gemenskap: människors möten med och utan masker : essäer av Sture Linnér (1938-1994), minns inte varför jag lånade boken på biblioteket, har inte läst Linnér tidigare, han är beläst och intressant. Det grekiska finns fortfarande kvar i romaner, i filmer.

Dostojevskijs entusiasm för Homeros är välkänd. Och Tolstoj har flera gånger berättat hur Gnedisjs mästerliga Iliadöversättning lockade honom att i fyrtioårsåldern kasta sig över studiet av grekiskan; tidvis levde han bara på jäst stomjölk och Homeros! Komposition, stil och stämning i Krig och fred går i mycket åter på den äldsta epiken, och till exempel kapitlen 4-9 i Kosackerna vittnar också om dess inflytande. (sid 87) skriver Linnér i kapitel Ryskt - Rysk klassicism och länken till väst.

(bloggen literature connoisseur har skrivit om Sture Linnér: HÄR.)