När de sista duvorna har tystnat av Assar Andersson

När de sista duvorna har tystnat av Assar Andersson börjar med letandet i Pildammsparken där det är mörkt som i ett kolschakt: "Cykelbelysningen och ficklampan fick jag inte med mig så jag använder mobilen till att lysa med. Känslorna är i uppror och jag kan inte tänka klart. Inte heller förlåta mig själv för att jag inte var mer bestämd och sade nej till min 15-åriga dotters beslut om att cykla upp i centrum en lördag kväll ensam. Dessutom skulle jag ha tagit notis om det fina vädret. En varm sommarkväll som denna är det upplagt för överbefolkade uteserveringar och allmänt stök."
Andersson skriver bra, starkt, en känner saknaden i varje mening, tillbakablickar, de lyckliga stunderna. Kan hämnd stilla smärtan? Finns det någon rättvisa?

"Det tragiska är att ingen verkar kunna förstå att tanken på själva övergreppet kommer att överskuggas av smärtan att varje dag under resten av livet tvingas leva med att någon har bestulit dig på det allra heligaste - ditt inre väsen." (sid 102)

har även läst: Det saknas en färg på Dalis palett av Assar Andersson.

Banaanitalo av Leo Ylitalo

Banaanitalo (2017) av Leo Ylitalo vann Finlandiapriset 2017, författaren är bosatt i Göteborg. Boken berättar om ung finsk arbetskraft på 1970-talet i Maraboufabriken, där många olika nationaliteter samsas. Många roliga historier uppstår, mycket skratt. Hemlängtan. Hyran på de små ettor dras av lönen.

"Hän tarkastelee pientä, kolmitasoista kirjahyllyä, jossa lojuu yksiön vakiosisustukseen kuuluvia ruotsalaisten kirjailijoiden - Selma Lagerlöf, Harry Martinsson, Karin Boye, Olof Lagercrantz ja August Strindberg - klassikkoteoksia. Pääasiassa kielen oppimisen vuoksi hän valitsee luettavakseen Strindbergin. Kirjailijan vaimojen joukossa oli suomenruotsalainen näyttelijä Siri von Essen. Takkutukkainen Strindberg näyttää romaanin takakannen kuvassa palavakatseiselta, miltei mielipuoliselta.

   Samassa Raimo muistaa lähes sanasta sanaan tekstinpätkän, jonka hän oli lukenut lukion oppikirjasta: "Strindberg oli ristiriitojen vaivaama, häilyvä sielu. Hänen elämäänsä kuuluivat viha, rakkaus, kolme avioliittoa, viisi lasta, konfliktit, rahavaikeudet ja kaikkialla häntä vaanivat demonit. Mutta henkilökohtaisen infernonsa keskelläkin Strindberg säilytti kielen suvereenisen hallinnan ja loiston ja kirjoitti itsensä maailmankirjallisuuden titaanien joukkoon."

    Strindbergin omaelämäkerrallinen romaani Ensam julkaistiin vuonna 1903: "Och så märkte man att ingen längre pratade om framtiden, utan bara om det förflutna, av den enkla grund att man redan befann sig i den drömda framtiden och icke kunde dikta någon mera."
   Tämä saa riittää lauantaipäivän annokseksi ruotsin kieltä, Raimo ajattelee, sulkee kirjan, astuu sandaaleihinsa ja lähtee ulos." (sid 27)

Tant Safiyya och klostret av Baha Tahir

"Hon gjorde personligen i ordning frukosten åt sin make, såg till att hans favoritmat fanns på bordet och stod jämte honom vid matbordet för att kunna hämta vad som saknades och försäkra sig om att han åt ordentligt. Efter frukosten lade hon fram en ren skjorta och nystruken kostym tillsammans med en skinande vit skjorta och hjälpte honom på med kläderna. Sedan följde hon honom till dörren, där hon borstade bort ett dammkorn från kavajen eller rättade till skjortkragen." (sid 35)

Tant Safiyya och klostret (Khālatī Ṣafīyah wa-al-dayr) av Bahāʼ Ṭāhir är en bok jag inte hittade någonstans bland 25 bibliotek i hela Göteborg, men bibliotekarien beställde denna. En vansinnig våldsam kärlekshistoria under förändringarnas tid i en liten egyptisk by långt från Kairo. Broder Bishai är omtyckt av alla och ger goda råd om jordbruk.

Den berättande pojken hjälper sin mor dela ut kakor, ghorayebah, ut i byn och till klostret. Speciellt såg han fram emot att dela till tant Safiyya. Alla förväntar sig att tant Safiyya ska gifta sig med den ståtliga Harbi men istället gifter hon sig med den rike äldre konsulen. Det blir missförstånd, Harbi råkar döda konsulen i självförsvar. Tant Safiyya sörjer länge och ägnar hela sitt liv åt att hämnas sin mans mördare och uppfostrar sin lille son till hämnd.  Hon skötte sin egen jord, hyrde ut den och tog emot pengarna från bönderna. Hon bestämde också vad som skulle sås på varje fält. Seden var att kvinnan brukade utse någon manlig släkting att förvalta arvet.

Harbi är muslim och söker efter fängelsetiden skudd i i ett koptiskt kloster. Sexdagarskriget infaller 1967 mellan arabvärlden och Israel, den lokala fejden blir ett nationellt krig. Banditer började härja i den lilla byn. Stora motsättningar och förändringar.

"Han var rädd för att skälet till att varken hon eller de andra flickorna hade några friare, trots att hon redan var i tjugoårsåldern, var att han envisats med att de skulle gå i skolan. Ward al-Sham var den enda flickan i byn som gått ut grundskolan men hon var också den enda som inte var gift vid det här laget. Och fast vi aldrig talade om detta anade jag att far ibland klandrade sig själv för att han gjort ett avsteg från byns traditioner och att han fruktade att han kanske förstört sina döttrars framtid." (sid 71)

Flera smakbitar: HÄR.

Ugglan har också läst: HÄR.

Thomas Nydahl har recenserat och tyckte boken är banal...

Boken är ju feministisk; tant Safiyya är självständig, 

gör som hon vill, sköter godset och ekonomin själv 

när hon blir änka, männen skött sådant tidigare.

Familjens alla flickor får gå i skolan, de första i byn.