Arash och hans familj kommer till Sverige från krigets Iran i mitten av 80-talet är pappa Jamshid bestämd att de genast ska bli så svenska som möjligt, så snabbt det bara går. Inte lätt. Är skidsemester ett tvång? Hur många godisbitar äter ett svenskt barn, utslaget per dag? Och varför kan man ta upp samma fyra ämnen på varenda middag under ett helt års tid utan att någonsin höra en avvikande åsikt? Julbordet var rätt tufft, se: HÄR.
- Olika verb för människors rörelse. Om jag säger "jag ska gå till USA" börjar folk skratta. Man måste ange exakt vilket färdmedel man tänker använda. Gå, flyga, cykla, simma, springa. Det är aldrig underförstått, det måste uttryckas specifikt. En bil ställer man. En boll lägger man. Det kan hålla mig vaken om natten... (sid 45)
Språket. En del känner jag igen, vissa språkliga uttryck, missförstånd, uttal, jag kom från Finland som 18-åring, nästan vuxen, kunde inte så mycket svenska.
"Flera insikter följde de närmaste dagarna. Man ställde sig till exempel inte upp när man besvärade frågor. Man kunde också tilltala magistern som om han vore en kompis. Dessutom kunde man själv välja hur mycket mat man ville ha till lunch." (sid 17)
Skolan. Lättnad att inte vara tvungen att äta upp mat Arash inte gillade.
Själv började jag på vuxengymnasiet men kände ändå enorm skillnad till den finska skolan, en stor lättnad. Tilltala lärare som vem som helst. Respekt utan rädsla.
Mamman får syn på min hungriga gestalt i pojkrummet.
"Nämen Arash, sitter du här helt själv. Stackare! Den här midagen kommer nog att dra ut på tiden. Vill du komma och sitta till bords?" Triumf! Jag skulle få mat.
Så blev det dock inte.
Sitta till bords innebar just det.
Sitta till bords.
Titta på. (sid 30)
Utanförskap. Tråkig erfarenhet att svälta hos kompisar hade Arash, vågade inte berätta för föräldrarna hemma att han aldrig fick mat, fick sitta och vänta i kompisens rum. I Finland var det naturligt att få mat om kompisen äter. Även mina barns kompisar åt hemma hos oss och vice versa. Vi föräldrar skojade med varandra att "gratismat är gott"! Tydligen inte så hos alla svenska familjer. Jag hade även glutenfritt åt några av mina barns kompisar.
Själv minns jag när mina barns svenska kompisar ringde, så pratade jag alltid med dem. En flicka sa en gång att jag är "den enda föräldern som pratar!" Det är tydligen skillnad på umgänge bland svenska familjer. När jag var barn i Finland, och kompisen inte var hemma, så satt jag ofta och pratade med deras mamma. Skandinaver, grannländer, ändå skillnader som knappt märks. Denna bok väcker många tankar om mina egna minnen. En intressant bok många borde läsa. För att förstå skillnader och likheter.
