"Dags att damma av Lyttkens"

I nummer 5/2014 av Vi läser visar Louise Epstein sin bokhylla och säger: "Lyttkens var superfeminist, var före sin tid och är lite bortglömd idag. Den venetianska spegeln hette min absoluta favorit. Det var underhållande och lite mystiskt och samtidigt spännande; hur väljer man egentligen sitt eget liv och hur kan man ta kommandot?"

Jag håller med! Roligt om Alice Lyttkens får en uppsving, hon skrev 39 romaner om självständiga kvinnor i olika situationer. Lyttkens använde ordet feminist på fyra olika ställen i sin roman Det är dit vi längtar (1937). Middagsgästerna i boken har en diskussion om kvinnor i arbetslivet: ”Och hon var dock en framstående så kallad kvinnosakskvinna och feminist.” De manliga äldre personerna använder ordet feminist med negativ klang i diskussion med de yngre kvinnorna. 

”Det värsta är, att många av kvinnokämparnas hetsigaste motståndare finns bland kvinnorna själva”, tänker bokens huvudperson Ann och fortsätter: ”Och det är ju bevars genant att bli skälld för feminist!” Begreppet feminist används i boken som en helt vardaglig och bekant term, även i ironisk ton.

Lyttkens lyfte fram helt nya problem i samhället när kvinnor sökte sig ut till yrkeslivet. Alla är inte positiva till kvinnornas yrkesliv, Bokens hjältinna: ”för att visa att jag dög något till, måste jag skaffa mig ett så kallat manligt yrke.” Hjältinnans moder är inne på att kvinnan gör klokast i att inte inskränka sig på mannens revir: ”- Kvinnan vill ställa sig in hos mannen och de gör hon lättast genom att inte inskränkta på hans område”. Så skrev Lyttkens 1937.