Analfabeten av Agota Kristof

"Här måste jag nämna den store österrikiske författaren Thomas Bernhard, som aldrig upphört att kritisera och klandra - med hat och kärlek, men också med humor - sitt land, sin tid och samhället han levde i.
   Han dog den 12 februari 1989. Thomas Bernhard kommer hädanefter inte att skriva mer. Än värre: han har förbjudit all publicering av sina efterlämnade manuskript.
   Det var det sista "nejet" till samhället från den genialiske författare till boken med titeln Ja. Den står här framför mig på skrivbordet" (sid 29)

Analfabeten av Agota Kristof är en liten stor bok, handlar om hur hon lärde sig läsa i Ungern redan som fyraåring, hon berättar sagor för sina syskon, skriver dagbok på hemligt språk. Hon går i statlig internatskola, har inte ens råd att betala skomakaren, som lagat hennes enda par skor. Då kommer hon på att skriva och spela pjäser för sina kamrater som betalar villigt. De tvingas underkasta sig och lära sig ryska.

Hon är gift och har ett litet barn när hon flyr över gränsen till Schweiz, får arbete på fabrik. Hon saknar språket, känner sig som analfabet med franskan, börjar glömma ungerskan. Jag känner igen det för jag bytte språk ungefär i den åldern.

   "Efter fem år i  Schweiz kan jag tala, men inte läsa franska. Jag har blivit en analfabet igen. Jag som lärde mig läsa när jag var fyra år.
   Jag kan orden. Men när jag läser dem känner jag inte igen dem. Bokstäverna liknar ingenting. Ungerska är ett fonetiskt språk medan franska är raka motsatsen." (sid 50)

Även bernur har läst: HÄR.