Skrivandets sinne av Elisabeth Rynell

"Egentligen kan man inte tala om människan utan att tala om döden. Döden ingår i berättelsen om livet. Det visste Sofokles när han skrev sina tragedier för snart 2 500 år sedan och det visste Shakespeare när han skrev Hamlet för ett halvt millennium sedan. Och det vet fortfarande filmmakarna och deckarförfattarna.
    Men människan i det moderna samhället verkar betrakta döden som ett slags sjukdom, en svaghet som måste bekämpas, närmast något skamligt, en följ, rentav ett straff för ett olämpligt leverne." (sid17)

Skrivandets sinne av Elisabeth Rynell (född 1954) är essäsamling av texter med självbiografisk utgångspunkt: teman från hennes diktsamlingar och romaner; om staden och landet och vantrivseln i kulturen, om skogen, djuren och vad det är att vara människa. Även betydelsefulla möten med den nära vännen och författarkollegan Sara Lidman, och om om en viktig text av Harry Martinson, där hon känner igen sig i hans rasande fråga om människans tillåtelse att få finnas i det moderna samhällsbygget. Som en röd tråd genom texterna löper tankarna om skrivandet som väg och som livsnödvändighet, och inte minst om ickeskrivandets plåga.

Läst Moll av Elisabeth Rynell: HÄR.