Det brinnande trädet av Mare Kandre

Det brinnande trädet (1988) av Mare Kandre skildrar familjens mödosamma färd för att begrava sina två döda pojkar. Stillsamt utan dialoger, fullt av sinnesintryck och förnimmelser, kommer gestalterna oss nära, där de rör sig små och ömkliga i ett stort och obarmhärtigt landskap som bjuder ständigt motstånd. I sin utsatthet hyser de en seg och envis värdighet. Emmet bar ut den svarta klockan ur huset, hivade upp den på flaket mellan kistorna och surrade omsorgsfullt fast den bakom Ettys plats med ett tunt, vitt rep.Etty låste huset och klättrade sedan upp och satt stilla i vagnen. Kitt och If satt på flaket med de båda kistorna mellan sig.

    Etty stod tyst och stilla kvar på knä och när hon lutade sig fram över kistorna kunde If se de smutsiga skornas tunna, nötta sulor och hur en sten kilats fast i den ena klacken,
     Han såg det med en oerhörd, vidrig skärpa -
     Hon sjöng entonigt  för si själv under det det att han noggrant plockade allting till rätta igen, drog ut de tunna, tillskrynklade lakanen under kropparna, tog varsamt och ömt i de döda och med stor värdighet lade tillbaka de två små svarta böckerna på pojkarnas bröst -  (sid 95)

De vandrar dag efter dag bara med lite bröd som färdkost. En främmande man ansluter sig till det lilla sällskapet. De är rädda för mannen som håller sig å¨avstånd. Det är hett, kallt, regnigt, och de travar vidare, dag efter dag, trötta och hungriga. Dåliga stigar eller inga stigar alls.

Läst även hennes debut: I ett annat land (1984).