Ett kloster på månen av Bengtsson Peo, Valle Wigers

Ett kloster på månen (2024) av Bengtsson Peo, Valle Wigers. Romanen är den andra om Kirsten Hvitfeld. Den första delen, Dit antiloper kommer för att dricka, gavs ut i november 2022, läs: HÄR.
Ett kloster på månen utforskar hur ensamhet och rädsla urholkar själen. Det är en berättelse om de otyglade krafter som finns inuti en människa och det mörker som måste släppas loss när hotet utifrån kommer för nära.

Efter månader präglade av flykt och våld har Kirsten äntligen lyckats slå sig fri från sin plågoande och återvänder till hembyn i Hälsingland. Hon njuter av ensamheten, av långsamma och lugna dagar. Men en dag får hon ett samtal som vänder upp och ner på tillvaron och hon tvingas återigen fly för att rädda sitt liv. Efter en strapatsrik resa hittar Kirsten en fristad i en avlägset belägen stuga i franska alperna. Steg för steg lyckas hon skapa sig en fungerade vardag, med otaliga timmar i skidbackarna och nyfunna bekantskaper vid sin sida. Snart blir hon dock varse att det inte går att lita på någon. Kirsten dras åter in i ett mardrömslikt händelseförlopp med ödesdigra konsekvenser. Hon är beredd att gå hur långt som helst för att överleva. Men räcker det?

    Ibland räcker det inte ens att fienden är död och begravd, han släpper inte taget ens då, man får fly. Inte bara för sin egen skull utan för ens nära och kära. Kirstens lugna dagar i ensamhet i barndomens landskap blir abrupt avbrutna av ett samtal. Vem har hennes telefon med alla hennes vänners namn? Ingen tid att förlora, nattlig bilfärd genom Sverige till färja över kontinenten. En riktigt spännande bok, bra inkännande författare som får en känna både närvaro och rysningar, vågar knappt vända till nästa sida...

   "Kirsten fick givetvis huvudvärk av rödvinet, och hon hade heller inte rest lika obekvämt sedan i tonåren. Hon mindes skidresor med skolklassen till Idre eller Åre, antingen sönderfrusen i vintervinden eller svettig i understället, kroppsdelar som liksom måste stretchas på plats igen när resorna till fjällen var över.
     Det var längesedan, tack och lov, och resan hon nu gav sig ut på var en helt annan än de hon upplevt med sina skolkamrater i gränslandet mellan barn och vuxen. Det gick ändå att tycke synd om sig själv när bussen skumpade fram på vägen. Baksmällan gjorde henne blödig och skörd.
     Men lättnade över att hon inte behövde uppge något namn när hon köpte biljett var tillräckligt för att hon skulle lyckas slappna av och sova lejonparten av den drygt fyra timmar långa färden mot Alperna." (sid 34) Fler smakbitar: HÄR.