Ojura av Stina Stoor

Ojura av Stina Stoor var bland de första Novellix jag köpte, för det vackra omslagets skull, jag är lite svag för maskrosor i tryck. Novellen skildrar barndomens oskyldiga lekar och mötet med den hårda vuxenvärlden. En novell om utanförskap och barnets fantasifulla verklighetsflykt. Stoor skriver på ett helt eget språk som jag gillar. En stark närvaro, jordnära, bilder som man känner igen, fast man inte är så bekant med Västerbotten.

"I sopsänkan bakom huset växer almyttjen. Uppe i solljuset, i allt rosa och vindvajande, surrar blinningarna med vid jorden där grodorna rör sig är stjälkarna kala och bruna och där kan man hitta skalbaggar som ramlat på rygg och slingrig mask. Sandra har tagit med sig hinken in dit och det faller ner skräp i när kanten dras genom almyttjen och hallonbuskarna. Boss och krafs och skruffs som fastar på grodan. Långt ner slingrar bäcken och sörplar vatten." (sid 15)

Novellresan 2024 hos Ugglan. April: Västerbotten.