Tula hem av Malin Norrback

Tula hem (2024) av Malin Norrback Modernista.
Uppriven av sorg lämnar Elin staden och sambon Dan för att isolera sig i parets avlägsna lilla torp, som saknar både el och vatten. Elin varvar långa, planlösa skogsvandringar med vedhuggning och andra sysslor, medan mobilen ligger avstängd i en skrivbordslåda.
    Av en slump träffar Elin den äldre Eivor, som bor ensam. En varm relation växer fram, men när Elin försöker bjuda hem Eivor till torpet förändras med ens stämningen. Långsamt börjar Elin ana att något fruktansvärt en gång måste ha utspelat sig på Björktorp, i just det hus som hon och Dan äger.
    Kvällarna framför brasan är långa och mörka. Den som sedan börjar göra Elin sällskap får henne att glömma det hon flytt ifrån – men vem är han?

"Luften är sval. Hon sitter på trappan med en kopp kaffe. Ser ut mot skogsbrynet. Solen går i moln.
    Den plötsliga förändringen är lika påtaglig som om träden hade flyttat på sig. Hon kan inte utröna vad den består i men den känns i hela kroppen. En oförklarlig rädsla för vad som kan finnas utanför hennes synfält får henne att stirra rakt fram. Granarna och dess mörkgröna färg är desamma – ändå ser hon dem som för första gången. Beniga jättar med avmagrade fingrar som sträcker sig mot skyn. Himlen är ljus, precis som förut, men molnen är stilla. Och så tystnaden. Ljuden från skogen, vinden, fåglarna – obefintliga, bortblåsta, som om världen omkring henne har slutat att andas. Hon reser sig, fortfarande med blicken mot skogen. Samtidigt en rörelse i periferin och hon rycker till, tittar över axeln.
    Ingenting." (sid 67)