Tula hem (2024) av Malin Norrback
Modernista.
Uppriven av sorg lämnar Elin staden och sambon Dan för att isolera sig i parets avlägsna lilla torp, som saknar både el och vatten. Elin varvar långa, planlösa skogsvandringar med vedhuggning och andra sysslor, medan mobilen ligger avstängd i en skrivbordslåda.
Av en slump träffar Elin den äldre Eivor, som bor ensam. En varm relation växer fram, men när Elin försöker bjuda hem Eivor till torpet förändras med ens stämningen. Långsamt börjar Elin ana att något fruktansvärt en gång måste ha utspelat sig på Björktorp, i just det hus som hon och Dan äger.
Kvällarna framför brasan är långa och mörka. Den som sedan börjar göra Elin sällskap får henne att glömma det hon flytt ifrån – men vem är han?
"Luften är sval. Hon sitter på trappan med en
kopp kaffe. Ser ut mot skogsbrynet. Solen går i
moln.
Den plötsliga förändringen är lika påtaglig som
om träden hade flyttat på sig. Hon kan inte utröna
vad den består i men den känns i hela kroppen. En
oförklarlig rädsla för vad som kan finnas utanför
hennes synfält får henne att stirra rakt fram. Granarna och dess mörkgröna färg är desamma – ändå
ser hon dem som för första gången. Beniga jättar
med avmagrade fingrar som sträcker sig mot skyn.
Himlen är ljus, precis som förut, men molnen är
stilla. Och så tystnaden. Ljuden från skogen, vinden,
fåglarna – obefintliga, bortblåsta, som om världen
omkring henne har slutat att andas. Hon reser sig,
fortfarande med blicken mot skogen. Samtidigt en
rörelse i periferin och hon rycker till, tittar över
axeln.
Ingenting."
(sid 67)
4 kommentarer:
Kanske lika vemodig som sången. Tack för tips!
Anna-Lena, intressant debut.
Den blir jag helt klart nyfiken på. Tack för tipset!
Znogge, lite höstspänning.
Skicka en kommentar