Sot av Sara Strömberg

Sot (2025) av Sara Strömberg, uppvuxen i Jämtland och Västerbotten, numera bosatt i Östersund. Hennes tidigare böcker – Sly, Skred och Skinn – de två första utsågs av Svenska Deckarakademin till Årets bästa svenska debut och Årets bästa svenska kriminalroman. Sot är den fjärde boken om antihjälten Vera Bergström. Modernista.

Sommarens ljus håller sakta på att överge Jämtland och Vera Bergström kämpar med att leva upp till de förväntningar som sambolivet innebär. När hon får ett mordfall att bevaka för Jämtlandspostens räkning är det ett närmast välkommet avbrott. Den kända modedesig­nern Ewa Åkermans fall från fjärde våningen på hotell Copperhill i Åre har potential att bli en riksnyhet.
    Kort därefter sprängs en socialarbetare till döds i sin eka ute på en sjö. De till synes orelaterade dödsfallen för­bryllar polisen, men Vera börjar granska händelserna ur andra perspektiv och anar snart ett mönster. Spåren leder längre bort än hon kunnat föreställa sig, till en kärna av djupt rotat hat.
    Samtidigt pågår en kartläggning av ödehus i länet. Psykologen Mikael Nyman i Östersund får en förfrågan om att sälja sitt föräldrahem i Frostviken, men det är först när polisen kontaktar honom om en krossad ruta som han åker upp till sin stuga. Väl på plats hittar han en svårt skadad kvinna. Vem är hon, och vad gör hon där?

    "Jag vill skiljas."
    Orden kom som en blixt från en klar himmel. Även om Catarina varit lättretlig ett tag och de tjafsade om saker som de inte gjort tidigare – till exempel deras respektive ansvar när barnen var små – tyckte han att relationen var trygg och bra, byggd på ömsesidig tillit. Chocken blev ännu större när han insåg att hon redan hittat en ny bostad, smitt framtidsplaner.
     Efter det såg Mikael sig själv liksom utifrån i flera veckor. Det var så olustigt. Han kände sig främmande inför både sig själv och omgivningen, samtidigt som han tydligt förstod att det bara var han och ingen annan som gick omkring i en bubbla. I den bubblan dödade han gång på gång kvinnan han älskade i stället för att som förut vara villig att gå i döden för henne. Han såg sin egen haltande gång och upprörda andhämtning efteråt. (sid 44)