Op. 101 av Horace Engdahl

Op. 101 (2021) av Horace Engdahl.

Från balkongen i sin nya hemstad ser författaren ut över en tillvaro som har bytt skepnad när en ny tidsanda tagit över lika obevekligt som när en epidemisk smitta sprids. Han reflekterar över vad som hänt, detta som förvandlat honom i omvärldens och hans egna ögon och bestulit honom på hans mildhet. Men bortom förlusten finns en tidigare okänd glädje som får tanken att röra sig friare, anstötligare, sannare. I två avslutande essäer tar han några stora musikverk till hjälp för att definiera sitt förhållande till verkligheten. Alltid trevligt att läsa Engdahls välskrivna texter, lärorikt och en del att fundera över. Trevligt att han trivs i sin nya hemstad.

    "Under den period då jag ihärdigt fördömdes i Stockholmspressen hände det ibland att okända personer kom fram till mig på gatan när jag var på besök här i staden och sa någonting i stil med "Roligt att se dig i Göteborg!" Jag tror inte att de med detta ville ta ställning i någon stridsfråga. De ville bara tala om att de lät mig vara. Jag uppskattade uppskattade det mer än medhåll och definitivt mer än vackra uppläggningar om rätten att ha en egen uppfattning. Jag tänkte att det är så här världen blir mänsklig" (sid 65)

Milda Lena av Gertrude Stein

Milda Lena (1909) av Gertrude Stein.

Gertrude Stein är närmast ikonisk för sin inflytelserika modernistiska konstsamling och litterära salong i Paris, där konstnärer som Picassooch författare som Hemingway och James Joyce samlades. Hon debuterade med verket Three Lives 1909. Den har beskrivits som ett litet mästerverk, och det är ur denna triptyk som Milda Lena är hämtad. Novellen ges för första gången ut på svenska, i översättning och med förord av Alva Dahl.

Milda tyska Lena var alldeles för mild för sitt eget bästa, hon gör allt hon blir tillsagd. Först hemma hos sin mor, sedan som piga hos familjen, där hon trivdes med alla göromålen och sitta i parken med barnen. De andra kvinnorna i parken uppfattade henne som lite enfaldig. Sedan ville släkten att hon skulle gifta sig med Herman, men egentligen ville han inte ha kvinnor i sin närhet. Men Lena gjorde alltid som hon blev tillsagd.

Novellresan 2024 hos Ugglan.
Januari: 1920-talets Paris.

Ett kloster på månen av Bengtsson Peo, Valle Wigers

Ett kloster på månen (2024) av Bengtsson Peo, Valle Wigers. Romanen är den andra om Kirsten Hvitfeld. Den första delen, Dit antiloper kommer för att dricka, gavs ut i november 2022, läs: HÄR.
Ett kloster på månen utforskar hur ensamhet och rädsla urholkar själen. Det är en berättelse om de otyglade krafter som finns inuti en människa och det mörker som måste släppas loss när hotet utifrån kommer för nära.

Efter månader präglade av flykt och våld har Kirsten äntligen lyckats slå sig fri från sin plågoande och återvänder till hembyn i Hälsingland. Hon njuter av ensamheten, av långsamma och lugna dagar. Men en dag får hon ett samtal som vänder upp och ner på tillvaron och hon tvingas återigen fly för att rädda sitt liv. Efter en strapatsrik resa hittar Kirsten en fristad i en avlägset belägen stuga i franska alperna. Steg för steg lyckas hon skapa sig en fungerade vardag, med otaliga timmar i skidbackarna och nyfunna bekantskaper vid sin sida. Snart blir hon dock varse att det inte går att lita på någon. Kirsten dras åter in i ett mardrömslikt händelseförlopp med ödesdigra konsekvenser. Hon är beredd att gå hur långt som helst för att överleva. Men räcker det?

    Ibland räcker det inte ens att fienden är död och begravd, han släpper inte taget ens då, man får fly. Inte bara för sin egen skull utan för ens nära och kära. Kirstens lugna dagar i ensamhet i barndomens landskap blir abrupt avbrutna av ett samtal. Vem har hennes telefon med alla hennes vänners namn? Ingen tid att förlora, nattlig bilfärd genom Sverige till färja över kontinenten. En riktigt spännande bok, bra inkännande författare som får en känna både närvaro och rysningar, vågar knappt vända till nästa sida...

   "Kirsten fick givetvis huvudvärk av rödvinet, och hon hade heller inte rest lika obekvämt sedan i tonåren. Hon mindes skidresor med skolklassen till Idre eller Åre, antingen sönderfrusen i vintervinden eller svettig i understället, kroppsdelar som liksom måste stretchas på plats igen när resorna till fjällen var över.
     Det var längesedan, tack och lov, och resan hon nu gav sig ut på var en helt annan än de hon upplevt med sina skolkamrater i gränslandet mellan barn och vuxen. Det gick ändå att tycke synd om sig själv när bussen skumpade fram på vägen. Baksmällan gjorde henne blödig och skörd.
     Men lättnade över att hon inte behövde uppge något namn när hon köpte biljett var tillräckligt för att hon skulle lyckas slappna av och sova lejonparten av den drygt fyra timmar långa färden mot Alperna." (sid 34) Fler smakbitar: HÄR.