Doktoranden Olive Smith tror inte på långvariga romantiska förhållanden. Det gör däremot hennes bästa kompis Anh, som har förälskat sig i Olives ex men vägrar dejta honom av hänsyn till väninnan.
Olive, som mer än någonting annat vill se sin bästa vän lycklig, ljuger och säger att hon redan har ett nytt förhållande på gång. När Anh inte tror henne känner sig Olive – som den vetenskapskvinna hon är – tvingad att tillhandahålla bevis, och kysser därför första bästa kille som går förbi...
Killen råkar vara Adam Carlsen – en ung, framgångsrik professor, men också ett ökänt kräk. Till Olives stora förvåning spelar Adam med och låtsas vara hennes pojkvän. Men inte nog med det, när hon hamnar i trubbel under en vetenskaplig konferens kommer Adam till hennes undsättning.
Plötsligt är Olives lilla experiment farligt nära att självantända, vilket tvingar henne att sätta sitt eget hjärta under lupp och omvärdera sin hypotes om kärleken.
"Vad sa du till henne?" frågade hon och försökte bortse från Adam Carlsens röst. »Flickan som sprang ut gråtande?"
Det tog honom ett ögonblick att minnas att det för mindre än sextio sekunder sedan hade funnits någon annan på kontoret – någon som han tydligen fått att gråta. "Jag gav bara synpunkter på något hon skrivit."
Olive nickade och sände ett tyst tack till alla gudar att han inte var hennes handledare och aldrig skulle bli det innan hon såg sig omkring i rummet. Naturligtvis hade han ett hörnkontor. Två fönster som tillsammans måste utgöra typ sjuttiotusen kvadratmeter glas. Och så mycket ljus! Det skulle ha räckt för att bota tjugo personer från vinterdepression. Det verkade rimligt – med tanke på hans prestige och alla stipendiepengar han drog in – att han skulle bli tilldelad ett fint kontor. (sid 58) Fler smakbitar: HÄR.
