Agnes, Louis, Paris (2023) av Johanna Ranes, som är läkare och bosatt i Stockholm, hennes debut.
Modernista.
Ortopeden Agnes är skicklig på att gipsa brutna ben och sy ihop andra människors sår, men hennes egna sorger är inte lika väl omhändertagna. Redan vid första mötet lyckas hon förolämpa den nyinflyttade läkaren Louis som börjat arbeta på Söderberga lasarett. Som tur är har Louis bestämt sig för att inte låta motgångar avskräcka honom – tvärtom – och Agnes felsteg leder därför till en träff där hon visar honom runt i staden.
De inser snart att de inte bara delar en kärlek till körsbärsglass utan också till Paris, staden i deras minnen och drömmar. Agnes faller för den livsbejakande, impulsiva Louis. Men Louis har inte berättat allt om vad som ligger bakom hans drastiska livsfilosofi, utan visar sig bära på en hemlighet som kommer att förändra deras liv.
Agnes, Louis, Paris är en gripande och hoppfull roman om livsdrömmar och om den avgörande roll vi människor har i varandras öden.
"
Där växte jag upp och gick i skolan tills mamma träffade Göran från Söderberga, en svensk litteraturlärare som var i Canterbury med en grupp gymnasieelever. Göran och mamma träffades på en sammankomst för lärare från olika länder och han fångade direkt hennes intresse eftersom han kom från landet med de stora tordyvlarna, som hon läst om.
De fann varandra i de små detaljerna som ofta tycks spela en avgörande roll: mamma var ett stort fan av Maria Gripe och hade läst Agnes Cecilia, en sorts spökhistoria, när hon var gravid. Det var så jag fick mitt namn.
Hon var ingen tvekande eller långsam själ, min mamma, det kunde ingen ha anklagat henne för. Kort efter att de träffats gick flyttlasset till Sverige. Göran hade lovat mamma att insekterna i Sverige inte alls var större än de i England. Mamma tog Sverige till sitt hjärta men dessvärre började, snart efter flytten, något annat än kärleken till det nya hemlandet växa i ett organ i hennes bröstkorg. Elva år efter att vi flyttade hit begravdes hon i Söderberga."
(sid 25)
