Vårt behov av vers av Isabella Nilsson

internationella poesidagen av Unesco.

Vårt behov av vers : en nonsenspoetik för nervösa av Isabella Nilsson
är i viss mån en upp­följare till Nilssons förra bok, Nonsensprinsessans ­dagbok, såtill­vida att också den berättar om hur författaren tar den egna verbala förmågan och det suveräna handlaget med rytm och rim till hjälp för att överleva. Det är en lekfull, instruktiv och gripande bok, full av blixtrande iakttagelser och infall, och med en svit suveränt översatta nonsensdikter av Mervyn Peake som bonusspår.

"Nonsenpoesin är sällan ironisk eller sarkastisk. Aldrig allegorisk eller satirisk. Ytligheten är inte skenbar, den finns inte där för att synliggöra djupet. För sådana hopplöst pryda och en smula ängsliga pessimister som jag själv fungerar nonsensdiktandet som ett ganska bra substitut för en mer ohämmat frivol livspraktik. Ett slags lättsinne light, för mellanmelankoliska och standardintroverta ordknåpare."


En bok för Ingen : brev från en underpresterande övermänniska (2022) av Isabella Nilsson var nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2023.

omläsning 🇬🇧 kultur

Omläsning är underskattat, och så har man ju inte tid att läsa allt. Jag kan läsa några dikter ur diktsamlingar. Läser gärna något brittiskt, när längtan blir stor, Rosamunde Pilcher är perfekt, man känner att man är där. Virginia Woolf kan man läsa om och alltid upptäcka något nytt. 

Vilken bok har du läst om flest gånger och varför har du återvänt till just den? undrar: enligt O i veckans Kulturfråga.

Jon Fosses ABC

Jon Fosses ABC : ett samtal (2023) av Daniel Pedersen är trevlig läsning om Fosses funderingar i olika ämnen. En samtalsbok där Jon Fosse med Daniel Pedersen samtalar sig genom alfabetet, med ett tema per bokstav. Varje tema berör Fosses författarskap, och särskilt hans dramatik. Resultatet blir ett omfattande port­rätt av ett av Nordens nu viktigaste författarskap.

Q Quisling - om förräderi:
Det är väl detsamma som att inte lyssna till dig själv eller din inre röst, men på något yttre. Då sviker man sig själv. Det påminner om samvetet. Man måste hålla fast vid sig själv och det som diktar i dig, inte gå emot det. Inte försöka skriva på ett eller annat sätt för att få fram någonting.

N Namn - I pjäserna har jag inte haft namn på huvudpersonerna, inte på något annat heller. Det var "far", "mor", och så vidare. Så har det varit sedan jag var i tjugoårsåldern. Så är det även idag. Antingen gör jag, som du säger, att jag inte alls använder namn (där handlar det snarare om en funktion eller en ralation) eller så använder jag samma namn gång på gång.

Som läsare blir man emellanåt förvirrad.
Jag tycker väl om idiosynkrasier.